Var på biblioteket idag. Underbart och nostalgiskt. Biblioteket var den enda ungdomsgården för mig. Vi flyttade från landet till en medelstor ort när jag skulle fylla sju och fröken tog oss dit. Biblioteket.

Fröken tyckte att jag skulle läsa böcker. 70-talets titlar med socialt ansvar. Men hon läste högt också: Det blåser på månen och Skriet från vildmarken. Dem älskade jag. Äventyr!

Så jag tog mig till biblioteket och gick inte hem förrän mamma ringde.

"Katarina, du ska hem och äta nu!"

Struntade i de där 70-talsböckerna och fastnade snabbt för seriealbummen: Tintin, Lucky Luke och Asterix. Äventyr! Geografi! Jag lärde mig fantastiska saker och ord som det dröjde år innan jag fick möjlighet att använda. Trots att seriealbum då inte var lika fiiiint som "riktiga" böcker. Fröken såg besviken ut när jag tyckte att man väl kunde få skriva en bokrecension över ett Tintin-album? Nej, det gick ju verkligen inte!

I Tintin och Det Hemliga Vapnet följer Tintin och Kapten Haddock efter en mystisk bil. En Chrystler. Mycket konstigt ord. Sj-ljudet på skånska uttalas som ett blåsljud. Ssssjjjjjj-ryyyys(t)lern. T-et fick inte riktigt plats. Men Sjrysslörn lät bra. Tills pappa hörde mig säga det och skrattade sitt bullrande skratt, som jag skulle göra allt för att höra idag. Men inte då. Dumma pappa!

Jag skaffade lånekort. En fin, gulbrun pappbit där de skrivit mitt personnummer, namn och adress med skrivmaskin! Denna dyrgrip var instoppad i en plastficka. Så vördnadsvärt! Min första klocka gjorde mig inte hälften så stum.

Och så lånenumret, förstås. 3303. Det lärde jag mig fort, för lånekortet låg oftast i lådan till min pigtittare, det var ju en dyrgrip. Men varje seriealbum lånades under detta nummer: 3303. Damerna på biblioteket tyckte jag var duktig. Men jag lärde upp dem ett hack till: jag kom så ofta att de kunde numret.

"Jag vill låna om Tintin i Tibet!"

"A-ha! 3303!" sade bibliotekarierna.

Sedan fanns ju myshörnan! Där stod en obegripligt låg soffa i brun manchester med uttag för hörlurar. Där kunde man höra på böcker. Helst Tintin i Hajsjön, för den var så annorlunda jämfört med de andra. De andra Tintin hade Tomas Bolmes röst och man kunde följa händelserna ruta för ruta. Inte i Tintin i Hajsjön.

Jag glömmer aldrig första gången jag såg Tomas Bolme på bild. HAN! Tintin!? Det var en svår chock...

Men myshörnan var fin! Hörlurarna klibbade vid huvudet, de var stora som bläckfiskar och man fick ha dem hängande på öronen. Där satt vi och njöt. En gång satt vi djupt försjunkna och till sist var Tintin slut. Vi tittade upp, som yrvakna och nyåtervändna till verkligheten. Resten av biblioteket var mörkt och tomt!

Favoritbibliotekarien kom leende och sade: "Klockan är fem över sju och biblioteket är stängt. Men jag tyckte att ni skulle få höra färdigt."

Vi var häpna men förstod kanske någonstans inom oss att vi hamnat i ett speciellt universum, där bokälskare trivs.

Så gick vi hem till radhuslängorna fastän kvällen var mörk och små vi var. Så gjorde man förr.

 

Katta

18 september 2008 07:50

Åh, vilken nostalgisk känsla jag fick! Jag tillhörde också dom som hängde en hel del på biblioteket. Min pappa var svensklärare och satte böcker i händerna på oss tidigt. Han hörde också till dom som stred för att det var "huvudsaken Att man läste, inte vad man läste". På sjuttiotalet var det ju en hel del böcker som inte ansågs lämpliga, Kitty tex. Jag slukade Kittyböckerna!Har också minnen av hörlurarna på Biblioteket men jag lyssnade inte på några böcker, minns inte att det fanns. Däremot så lyssnade jag en hel del på Hoola Bandoolas lp:s, nersjunken i Bibliotekets bruna låga fåtoljer i manchester.

http://katta.bloggagratis.se

 

mj

18 september 2008 21:06

Suverän skildring, tack för den.

http://mj.bloggagratis.se

 

Ullis

20 september 2008 14:25

oj oj oj, vilken kick och nostalgi jag fick av inlägget!!! För mig var kulturhuset i sthlm meningen med livet. Där kunde man sitta i en rund soffa och lyssna på skivor i hörlurar och känslan finns kvar därinne... Jag läste allt jag kom över både "bra" och "dålig" litteratur. Och min åsikt har alltid varit och kommer alltid att vara att VAD man läser är inte det viktiga utan ATT man läser.....//U

http://kastrullapan

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har gjort nya inlägg på min reseblogg, fyra inlägg från London! Ett besök i the Temple Church, en båttur på Themsen, en lång rundvandring med fokus på Trafalgar Square och en utflykt till Camden Town med ännu en lång promenad längs Regent's Canal...

Från och med den 1 december kommer jag inte längre att vara skriven i mitt älskade Malmö. Som tur är flyttar jag inte längre än till grannkommunen Svedala - orten som finns på riktigt, ja! Eftersom jag pendlar från Limhamn via Centralen och ända fram...

Hejsan sötnosar!   Jag har saknat er med! Gör det fortfarande! Det händer lite på resebloggen just nu, hälsa på så blir jag ännu gladare!    Jag har bloggeri och sociala medier som en del av mitt jobb nu, men allt hinns inte med.    Annar...

Det är nästan ett år sedan och midsommarbilderna fungerar ju fortfarande - vilken tur!    Glad skulle bloggen vara, det har varit lite si och så med det. Ibland är det bättre att vara... en smula ilsken, då händer det saker.    Denna sommar, ...

  Mamma Elsa skulle fyllt 85 år idag, det är drygt 21 år sedan hon dog. Varje jämna år skulle mina föräldrar fyllt jämnt, det skilde 15 år mellan dem. (Se tidigare inlägg i juni om min pappas 100-årsdag.)   Jag skulle skrivit om henne, men h...